Varför är solnedgångar röda?

Samma fysik som gör himlen blå mitt på dagen gör den röd vid horisonten. Rayleighspridning, fenomenet där korta våglängder sprids mer effektivt, slår till med full kraft när solljuset passerar genom ett tjockt lager atmosfär vid solnedgång.

Mitt på dagen passerar solljuset genom ungefär 10 till 15 kilometer atmosfär rakt uppifrån. Vid horisonten måste det färdas genom upp till 200 kilometer. Under den långa resan sprids praktiskt taget allt blått och violett ljus bort åt sidorna. Kvar finns de långa röda och orange våglängderna som inte sprids lika effektivt. Ju lägre solen står, desto mer blått försvinner och desto rödare blir himlen.

Partiklar i atmosfären avgör nyanserna. Vulkanutbrott som sprider fina aerosoler i stratosfären kan ge intensivt röda solnedgångar i månader efteråt. Krakataus utbrott 1883 gav blodröda skyar världen över, och Edward Munchs Skriet tros ha inspirerats av dem. Luftföroreningar i storstäder skapar liknande men lokala effekter. Rena atmosfärer ger mer orange och gula toner, medan partikelrik luft skiftar mot djupt rött och lila.

Molnen bidrar med dramatik. Moln i sig reflekterar solljus, och vid solnedgång reflekterar de det filtrerade röda ljuset bakemot betraktaren. Höga cirrusmoln lyser upp först i rosa och guld, följda av lägre moln i djupare röda toner allt eftersom solen sjunker. En helt molnfri solnedgång är faktiskt mindre spektakulär än en med strategiskt placerade moln. De bästa solnedgångarna kräver moln i väster men klart i öster, en kombination som låter det röda ljuset nå betraktaren utan att blockeras.