Att hjärnan är plastisk (kallas även neuroplasticitet) innebär att den är mottaglig för förändringar och kan anpassa sig till nya förhållanden och beteenden. Detta kan ske genom att olika nervbanor och hjärnstrukturer ändras eller förändras under individens livstid. Plastiskiteten hos hjärnan är en av de faktorer som gör det möjligt för människor att lära sig nya saker, ändra beteenden och anpassa sig till olika situationer.
En plastisk hjärna innebär att hjärnan har förmågan att formas och anpassa sig till omgivningen. Detta kan ske genom att nya nervceller bildas, att befintliga nervceller ändrar sina kopplingar med varandra eller att nervcellernas aktivitet förändras. Plastiskhet är en av hjärnans grundläggande egenskaper och är en förutsättning för att vi ska kunna lära oss nya saker, minnas och anpassa oss till nya situationer.
Plastiskhet kan ske på olika nivåer i hjärnan. På molekylnivå kan t ex proteiner bildas eller försvinna, vilket kan påverka hur nervceller fungerar. På cellnivå kan förändringar ske i hur nervceller kommunicerar med varandra, t ex genom att nya synapser (sammankopplingar mellan nervceller) bildas. På systemsnivå kan förändringar ske i hur olika delar av hjärnan samarbetar, t ex genom att nya kopplingar mellan olika hjärnregioner bildas.
Plastiskhet är en kontinuerlig process som pågår under hela livet, men den är starkast under tidig barndom och tonar av med åldern. Plastiskhet är också beroende av genetiska förutsättningar, men kan påverkas av olika faktorer i omgivningen, såsom lärande, stress, fysisk aktivitet och social interaktion. Plastiskhet är viktig för människans utveckling och lärande, men kan också bidra till såväl positiva som negativa förändringar i hjärnans funktion, t ex vid hjärnskador eller psykisk ohälsa.
