En inre monolog är en narrativ stil som används för att fånga en karaktärs tankar och känslor. Den gör det möjligt för läsaren att få en insyn i karaktärens privata tankar och föreställningar, och därmed förstå karaktärens handlingar och reaktioner.
Inre monologer är ofta skrivna i första person och presenterar karaktärens tankar och känslor som om de kommer direkt från karaktärens egen mun. I motsats till en extern monolog, som är en dialog mellan två eller flera karaktärer, är en inre monologs syfte att fånga karaktärens ensamma tankar.
Inre monologer kan användas för att skildra karaktärens emotionella tillstånd, som till exempel ångest, förtvivlan eller glädje. De kan också användas för att visa karaktärens sätt att resonera och tänka. Genom inre monologer kan läsaren få en bättre förståelse för karaktärens bakomliggande motiv, vilket kan vara viktigt för att förstå karaktärens handlingar och reaktioner.
Inre monologer har använts i Sverige i århundraden, ända sedan litteraturens början. Det finns många exempel i svenska texter, från den gamla sagans värld till nutida fiktion. Ett exempel på en inre monolog skriven av en svensk författare är August Strindbergs ”Ett Drömspel”, som är fylld med inre monologer som ger läsaren en insyn i karaktärens föreställningar och känslor.
