Östgötska, även kallad östgötamål, är ingen homogen språkform utan omfattar en mängd lokala varianter. Dessa olika versioner av östgötska beror på de geografiska och sociala faktorer som historiskt har påverkat sättet människor talar på. Vanligtvis delas dialekten in i nordlig och sydlig östgötska beroende på regionen. Det talade språket på landsbygden bevarar äldre språkliga drag, medan stadsdialekt främst talas i Norrköping och Linköping.
Östgötska är känt för sitt unika ljudsystem, framförallt de specifika vokaler som skiljer det från rikssvenskan. Dessa inkluderar ett antal diftonger och det så kallade östgötska S:et som är mjukare och närmare ett sh-ljud än standardsvenska. Dessutom har det en egen uppsättning grammatiska regler och ett vitt spektrum av distinkta ord och fraser, vilket ger dialekten dess egen starka karaktär.
Trots att det är mindre vanligt att använda dialekten i dagligt tal bland yngre generationer, lever östgötska vidare tack vare skriftlighet, såsom lokal skönlitteratur, poesi och teater. Dialekten är inte en isolerad form av kommunikation, men snarare en del av Östergötlands rika kulturella arv och identitet.
