För den oinvigde kan termen låta främmande och kanske till och med gåtfull. Dotera är helt enkelt ett värmländskt dialektalt uttryck som innebär att duka bordet. Uttrycket har använts i århundraden för att beskriva den speciella ritualen att förbereda bordet inför matintag. Det handlar dock om mer än bara en praktisk handling, det innefattar också ett visst mått av ceremoni och tradition, något som ger uttrycket dess särart och djup.
Dotera är sannerligen ett ålderdomligt uttryck, men ändå ett som lever kvar och hålls vid liv, speciellt bland äldre generationer och de som bor utanför de större städerna. Det är tätt sammanvävt med den värmländska själen och traditionen, en del av det unika kulturarvet som definierar regionen. För en utsocknes kan det måhända verka pittoreskt, men för en Värmlänning är det en del av deras hem och identitet.
Detta gamla ord och den tradition det representerar är också ett bra exempel på regional variation inom det svenska språket, som i viss mån har bevarats trots standardisering och globalisering. Variationen i uttryck och dialektala ord är en del av det som ger det svenska språket dess rikedom och mångfald. Och att dotera bordet är att värna om denna mångfald och rikedom, samtidigt som det är ett sätt att hedra sin hemtrakt och dess historia.
