Zeemaneffekten, uppkallad efter den holländska fysikern Pieter Zeeman, är en observation om hur elektromagnetiska vågor – i synnerhet ljus – interagerar med magnetfält. När en atom utsätts för ett magnetfält, splittras dess spektrallinjer (ljusvåglängder) i flera olika komponenter. Detta fenomen heter Zeemaneffekten, och det har visat sig som en grundläggande beståndsdel i kvantmekanik, astrofysik och andra forskningsområden inom fysiken.
Zeemaneffekten delas upp i normal Zeemaneffekt och anomali Zeemaneffekt. Den normala Zeemaneffekten inträffar i ett starkt magnetfält och resultaten kan förklaras med klassisk fysik. Den uppvisar en splittring av spektrallinjer i multipletter med jämn fördelning. Vid anomal Zeemaneffekt, däremot, är magnetfältet svagt och resultaten kan inte förklaras med klassisk fysik. Denna effekt splittrar spektrallinjer på ett asymmetriskt sätt.
Zeemaneffekten har haft en enorm inverkan på vetenskapen, eftersom den var en av de första experimentella bevisen för kvantmekanik, en teori som idag ligger till grund för vår förståelse av fysikaliska fenomen på atomär och subatomär nivå. Dessutom används Zeemaneffekten inom en mängd praktiska tillämpningar, bland annat för att mäta magnetfält i solens atmosfär eller för att analysera atomära och molekylära strukturer.
