Tyndall-effekten uppkommer när ljusstrålar sprids av partiklar i en genomskinlig vätska eller gas. Spridningen uppträder när partiklarna är tillräckligt små för att ljusets våglängd inte kan absorberas helt. Istället sprids en del av ljuset i olika riktningar och skapar därigenom en ljuskägla som är synlig för betraktaren.
Fenomenet har en omfattande roll i vardagen och förklarar varför vi ser blå himmel. Då himlen inte har någon naturlig färg, beror färgen på hur solljuset sprids i atmosfären. Kortvågigt ljus – blått och violett – sprids mer än långvågigt ljus – rätt och gult – genom Tyndall-effekten. Men eftersom våra ögon är mer känsliga för blått ljus och mindre känsliga för violett, ser vi himlen som blå.
John Tyndall, den irländska fysikern som upptäckten fick sitt namn från, utförde sina experiment på detta område på 1800-talet. Han var framför allt intresserad av att förstå varför himlen är blå och molnen vita, men hans upptäckter går även att tillämpa på andra fenomen, till exempel att förklara varför vatten ser blått ut på djupet, och varför ljusstrålar syns i disiga omgivningar.
