Smalltalk utvecklades på 1970-talet vid Palo Alto Research Center av Xerox. Med sin enkla syntax och starka objektorientering var det tänkt att förenkla programmering och gör det mer tillgängligt för icke-programmerare. Varje del i Smalltalk, oavsett om det är ett nummer, en sträng eller ett fönster på skärmen, är ett ”objekt” med specifika egenskaper och metoder. Det är vad som gör Smalltalk så kraftfullt: det levererar en hög nivå av abstraktion vilket gör kodläsning och -skrivning mer intuitiv.
Vad gör Smalltalk unikt som programmeringsspråk? En stor del är dess interaktiva miljö. I tillägg till själva programmeringen kan Smalltalks IDE (Integrated Development Environment) manipulera och inspektera objekt i realtid, vilket hjälper utvecklare att omedelbart se effekterna av deras kod. Med andra ord lever och andas Smalltalk i sin egen ”virtuella maskin” – en själv-contained miljö där kod kan köras och testas utan att behöva lämna redigeraren.
Trots att det inte är lika allmänt använd som språk som Java, C++, eller Python, har Smalltalk haft en djup påverkan på datorvärlden. Den objektorienterade naturen hos Smalltalk inspirerade direkt designen av Java och Objective-C. Dessutom har dess koncept för interaktiva IDE:er påverkat utvecklingsmiljöer som Eclipse och Visual Studio. Till dags dato, fortsätter Smalltalk att vara en referenspunkt för jämförelser i programmeringsspråkdesign och -prestanda.
