Quantitative easing (eller QE förkortat) är en ekonomisk monetär policy som avses att sänka räntor och öka pengars tillgång. Det fick en ökad profil och användning efter finanskrisen 2008 och den efterföljande recessionen.
Quantitative easing är ett sätt för en centralbank att försöka stimulera ekonomin. Genom att öka pengars tillgång och sänka räntorna för att få folk att spendera mer, kan det hjälpa till att skapa ekonomisk tillväxt.
Centralbanker använder flera olika metoder för att genomföra QE. De vanligaste är att köpa statsobligationer från regeringar eller banker, eller att skriva ut nya pengar för att köpa tillgångar som aktier, obligationer eller derivat. Genom att köpa dessa tillgångar ökar centralbanken pengars tillgång, vilket sänker räntorna och gör det billigare för företag och hushåll att låna.
QE har också visat sig ha vissa bieffekter. Till exempel kan det leda till att många investerare söker skydd för sina pengar genom att investera i råvaror eller aktier, vilket kan leda till att aktie- och råvarupriser stiger. Det kan också leda till inflation eftersom det ökar mängden pengar i ekonomin.
Det finns också teorier om att QE kan leda till både positiva och negativa effekter på ekonomin, beroende på vilka tillgångar som centralbanken köper. Det finns också kritik mot QE eftersom det kan skapa en överinflation och leda till olika former av ojämlikhet.
Sammanfattningsvis är quantitative easing en monetär policy som syftar till att sänka räntor och öka pengars tillgång i ekonomin. Det kan vara ett effektivt sätt att stimulera ekonomin, men det kan också leda till både positiva och negativa effekter. Det är viktigt att förstå vilka effekter QE kan ha innan man börjar använda det.
