Psykoanalys, först introducerad på 1890-talet av den österrikiska neurologen Sigmund Freud, betraktas idag som både en teoretisk ram för att förstå det mänskliga sinnet och som en terapeutisk metod för att behandla psykologiska störningar. Den här teorins centrala grundpelare är att en individs beteende på djupet är format av de omedvetna tankarna, begären och minnena. Enligt psykoanalysen kommer dessa omedvetna krafter till ytan i form av felsägningar, glömska, drömmar och ofta inexplicabelt beteende, vilket ger nycklar till en individs inre psykologiska tillstånd.
I det terapeutiska arbetet, har psykoanalysen många metoder för att främja en individs självinsikt och förändring. En välkänd metod är den fria associationen, där patienten blir ombedd att säga allt som kommer till sinne utan censur. Syftet med detta är att komma åt de omedvetna tankarna och känslorna. En annan metod är tolkning av drömmar, där drömmar ses som ”kungsvägen” till det omedvetna.
På det teoretiska planet, har Freuds ursprungliga begrepp som Edipuskomplexet, sexualitetens betydelse för psyken och upptäckten av försvarsmekanismer gett upphov till en rad nya riktningar och skolor inom psykoanalysen. Moderna psykoanalytiker, som Jacques Lacan och Melanie Klein, har utvecklat Freuds originalteorier i olika riktningar. Trots detta, har psykoanalysen fortfarande kritiker, som argumenterar för dess brist på vetenskaplig empirisk grund, dess stereotypa syn på könsroller samt dess fokus på barndom och sexualitet.
