Nationalism, som ursprungligen främst väcktes som en reaktion på tyranni, härstammar från sent 1700-tal och har sedan dess varit en beslutsfaktor i politisk formation runt om i världen. Denna politiska orientering är grundad på två centrala principer: för det första, att ens land är särskilt viktigt, och för det andra, att det finns en grundläggande enhet mellan ett folk. Det är viktigt att notera att nationalism kan manifestera sig på olika sätt och springa ur olika motivationskällor, från att vilja öka statens makt till att skydda och bevara kulturella eller etniska identiteter.
Den mest framträdande formen av nationalism uttrycks ofta politiskt där en nation försöker uppnå eller behålla sin självständighet, som kan vara antingen “statsbaserad” eller “folkbaserad”. Statsbaserad nationalism (ibland kallad “civic nationalism”) är baserad på politiska rättigheter och ömsesidiga förpliktelser medborgare emellan, medan folkbaserad nationalism (även känd som “etnisk nationalism”) fokuserar mer på gemensamma kulturella, språkliga och historiska band.
Nationalism kan också vara antingen inkluderande, där alla som bor i en nation betraktas som en del av nationen, oavsett etnicitet eller ursprung, eller exkluderande, där enbart de som tillhör en specifik kulturell, etnisk eller språklig grupp anses vara en del av nationen. Olika nationalistiska rörelser kan placeras på en spektrum mellan dessa två ytterligheter.
