Kendo är i grunden en sort svärdfäktning som utvecklades under Japans feodala period, men det moderna Kendo som vi känner till idag tog form på 1700-talet. Det kombinerar kroppslig träning med japansk Zen-filosofi för att utveckla självkontroll, uppdragstänkande och indirekt att upptäcka sitt inre jag. Stridsteknikerna är baserade på traditionell samurajstrid med svärd, kallad kenjutsu, men användningen av riktiga svärd har ersatts av bambusvärd, kallade shinai, och skyddande rustningar för att undvika skador.
Kendo-träningen består av basövningar (kata) med fasta rörelser och fria former (ji-geiko) där två utövare möter varandra i en slags brottning. Poäng ges för korrekta träffar på motståndarens huvud, handleder eller kropp, samt för framgångsrika stötande attacker. Men bara teknik räcker inte för att vinna i Kendo – utövaren måste också visa rätt attityd, till exempel genom att visa respekt för sin motståndare och att behärska sina känslor under matchen.
Trots att Kendo är en kampsport, är dess främsta syfte inte att besegra en motståndare. I stället lägger Kendo betoning på självförbättring genom träning och disciplin. Det är därför många utövare betraktar Kendo som mer av en livsstil än en sport. I tråd med detta strävar varje Kendoka (Kendo-utövare) efter att utveckla sitt sinne och kropp tillsammans, vilket understryker kampens andliga dimension.
