Humanistisk psykologi föddes i mitten av 1900-talet som en reaktion mot psykoanalys och behaviorism, de dåvarande huvudströmningarna inom psykologi. Titeln ”humanistisk” speglar dess fokus på människans unika kapabiliteter för reflektion, kreativitet, kärlek, andlighet och självuppfyllelse. Enligt detta synsätt är varje individ unik och har ett inneboende värde, och varje person har potential till personlig tillväxt och självförståelse.
Humanistiska psykologer såsom Carl Rogers och Abraham Maslow menade att människan inte bara reagerar på yttre stimulus eller drivs av undermedvetna önskningar, utan är en aktiv och medveten agent i sitt eget liv. De underströk vikten av personligt ansvar, valfrihet och meningsskapande, och deras arbete lade grunden för terapimetoder såsom personcentrerad terapi och gestaltterapi.
Humanistisk psykologi lyfter värden som integritet, autenticitet och empati. Den här riktningen betonar människans fria vilja och förmågan till självreflektion. Den har varit kritisk till traditionell psykologis tendenser att objektifiera och patologisera, och i stället betona människans komplexitet och individuella erfarenheter.
