BMI är en ratio skapad genom att dela individens vikt i kilogram med deras längd i meter kvadrat. Detta ger en siffra som sedan jämförs med en standardklassificering för att ge en uppfattning om individen är under-, normal- eller överviktig, eller lider av fetma. Denna klassificering baseras på forskningsdata som relaterar BMI till risk för metabolismrelaterade sjukdomar som hjärtsjukdomar och typ 2-diabetes. Dock ska man vara medveten om att BMI inte tar hänsyn till muskelmassa, vilket kan göra att idrottare och personer med hög muskelmassa kan klassificeras felaktigt som överviktiga trots en låg kroppsfetthalt.
Det är viktigt att poängtera att BMI erbjuder en generaliserad indikation och kan inte ge en komplett bild av individens hälsostatus. Det tar exempelvis inte hänsyn till var fettet är lagrat i kroppen, och nivåer av bukfett – vilket är särskilt kopplat till hälsorisker – kan vara höga även hos personer med normalt BMI. Andra mätmetoder som midja till höjd-förhållning eller kroppsfettsprocent kan därför vara mer tillförlitliga i vissa sammanhang.
Även om BMI har sina begränsningar, är det fortfarande ett viktigt verktyg inom hälsovetenskap. Dess enkelhet, låga kostnad och allmänna tillförlitlighet gör det till en första bedömning för viktrelaterade hälsorisker. Det är också ofta använd i storskaliga epidemiologiska studier där andra mer komplexa och dyra mätmetoder är opraktiska.
