Seebeckeffekten, uppkallad efter sin upptäckare, löjtnant Thomas Johann Seebeck på 1800-talet, innebär att en spänningspotential skapas mellan två ändar av en ledare när det finns en temperaturskillnad mellan dessa ändar. Förenklat kan man säga att när ena änden av en metalltråd är varmare än den andra änden, strömmar elektronerna främst åt ena hållet, vilket skapar en netto elektrisk ström – elektromotorisk kraft.
För att förstå hur detta sker på en molekylär nivå, kan man tänka på elektronerna i metallen som fria att röra sig runt. När metallen värms upp vid ena änden, börjar dessa elektroner röra sig snabbare på grund av ökad termisk energi. Detta leder till en högre koncentration av elektroner vid den varma änden, jämfört med den kalla änden. Då elektroner strävar efter att sprida sig jämnt (liknande hur gaser sprider sig för att uppnå jämvikt), genereras en elektrisk ström från den varma änden till den kalla änden av ledaren.
Denna effekt kan utnyttjas för att skapa el från avfallsvärme, exempelvis från industrianläggningar eller fordon. Det är också värt att notera Seebeckeffekten är en av tre liknande fenomen, tillsammans med Peltiereffekten och Thomson-effekten, som alla involverar relationer mellan temperatur, elektriska och termiska strömmar. Varje effekt kan ses som den andres motsats eller komplement – där Seebeckeffekten genererar en spänning från en temperaturskillnad, kan Peltiereffekten skapa en temperaturskillnad från en spänning.
