Rekursion är ett koncept inom programmering där en funktion kallar på sig själv i sin egen definition. Det mest direkt sättet att förstå det på är att se det som en process där problem kontinuerligt bryts ner till mindre delar, genom att samma uppsättning instruktioner upprepas tills problemet är löst, eller någon form av basfall har uppnåtts.
Det kanske enklaste sättet att förstå rekursion är att tänka på det som en matryoshka-docka, eller en mängd inbäddade lådor. Om du har en låda, inuti vilken det finns en annan låda, och inuti den – ytterligare en låda, fortsätter så denna process tills du når en mindre låda som inte har något inuti. Inom programmering liknas denna sista, tomma låda vid det s.k basfallet, och det är det som avslutar rekursionen.
Enligt några riktlinjer är det a och o att rekursiva lösningar innefattar ett basfall eller finns det en risk att de fortsätter oändligt, vilket kan leda till systemkrascher. Även om rekursion kan verka komplext är det ack ett effektivt sätt att lösa problem och skapa kod som är både lättare att läsa och att underhålla.
