Photoelektrisk effekt är ett fenomen som beskrivs bäst när ljus av vissa frekvenser lyser på en metalets yta vilket resulterar i utsläpp av elektroner, kända som photoelektroner. Albert Einstein gav en detaljerad förklaring som gav honom Nobelpriset i fysik 1921. Hans arbete baserades dock på föregående experimentella observationer från Heinrich Hertz, som först observerade fenomenet.
Effekten kan beskrivas som att ljus absorberas av ett material, vilket ger energi till elektronerna. Denna energi tillåter elektronen att bryta bort från materialet och generera ett elektriskt flöde. Det är här ur vakuumrör och andra butiker av dagliga apparater, såsom nattljus, har evolverat.
Einstein formulerade den matematiska aspekten av effekten, med en enkel men djupgående ekvation: E = hf – W. Här är E den kinetiska energin hos de utsända elektronerna, h är Plancks konstant, f är frekvensen av det infallande ljuset och W är arbetet som krävs för att ta bort en elektron från materialet. Arbetets storlek, W, begränsar frekvensen av ljus som kan orsaka effekten.
