Peltiereffekten upptäcktes 1834 av den franske fysikern Jean Charles Athanase Peltier. Den bygger på den grundläggande principen om att när elektrisk ström passerar genom korsningen av två olika metaller eller halvledare, absorberar eller avger den värme. Mer specifikt, vid passage av en elektrisk ström genom en korsning kyls den ena sidan medan den andra värms upp. Detta innebär att temperaturskillnader kan skapas och kontrolleras utifrån hur mycket ström som tillförs systemet.
Peltiereffekten utnyttjas för praktiska ändamål i så kallade Peltier-element. Dessa element består vanligen av flera termoelektriska kopplingar, bestående av p- och n-typ halvledarmaterial, som är seriekopplade mellan två keramiska plattor. När ström matas genom elementen flyttas värme från den ena plattan till den andra, vilket skapar en kylningseffekt på den ena sidan och en värmeökning på den andra.
Peltierelement används allmänt i termoelektriska kylare och värmepumpar för bland annat kylning av elektroniska komponenter, dryckeskylare och vinskap. En ytterligare tillämpning av Peltiereffekten finner man inom termoelektrisk generering, där värmeenergi kan omvandlas till elektrisk energi. Detta representerar en lovande teknik för återvinningsapplikationer där spillvärme från processer kan omvandlas till användbar elektrisk energi.
