Nordatlantiska fördragsorganisationen, mer känt som NATO, grundades 1949 som ett svar på spänningarna i efterdyningarna av andra världskriget. I ett klimat där Västeuropa uppfattade Sovjetunionen som ett hot, kom tolv nordamerikanska och europeiska nationer tillsammans för att sluta sig samman i en solidaritetens kraft. Till grund för NATO ligger Washingtonfördraget, som bland annat innehåller artikel 5 – en omfattande skyldighet för gemensamt försvar, som innebär att ett väpnat angrepp mot en medlemsstat betraktas som ett angrepp mot alla.
NATO:s funktion går dock betydligt längre än bara gemensamt försvar. Organisationen fungerar som en plattform för politiskt och strategiskt samarbete mellan medlemsländerna i en rad säkerhetsrelaterade frågor. Detta innefattar allt från gemensam politik och militära doktriner till utrikespolitiska samråd och folklig diplomati. Medlemskap i NATO innebär även en skyldighet att upprätthålla specifika militära standarder, och organisationen spelar en viktig roll i att uppmuntra till modernisering och anpassning inom medlemsländernas försvarssektorer.
För att effektivt koordinera sina insatser har NATO en unik struktur. Den högsta beslutsfattande myndigheten är Nordatlantiska rådet, som består av permanenta representanter från alla medlemsländer. Rådet sammanträder regelbundet, och beslut tas på basis av enighet mellan alla medlemmar. För att underlätta detta finns det en mängd kommittéer och arbetsgrupper inom olika områden. Detta förenas i en kommandoskrivelse – från NATO Command Structure (NCS), en hierarkisk, intern militärmyndighet som ansvarar för att genomföra rådets beslut.
