Meissner-effekten, uppkallad efter fysikerna Walther Meissner och Robert Ochsenfeld som upptäckte den 1933, beskriver hur en supraledare spontant utvisar externa magnetfält, som intränger i materialet när den kyls ner till sin kritiska temperatur, där den övergår till supraledartillståndet. Detta resultaterar i bildandet av perfekta inre speglar som reflekterar inkommande magnetfält. Detta översätts sedan till fullständig diamagnetism, där material eftersträvar ett noll magnetfält inuti sig.
För det andra bygger Meissner-effekten på två avgörande principer inom fysiken: termodynamikens andra lag och kvantmekaniken. Termodynamikens andra lag förklarar att i en isolerad process antar systemet alltid sitt mest stabila tillstånd. För supraledare innebär det mest stabila tillståndet att utvisa alla magnetfält. På kvantmekanisk nivå, påminner Meissner-effekten oss om att supraledare är kvantmekaniska objekt där det kollektiva beteendet hos elektronerna måste tas i beaktande.
Meissner-effekten görs tydlig genom att sätta en supraledare ovanför en magnet. Supraledaren kommer att sväva ovanför magneten, s.k. maglev (magnetisk levitation), vilket är ett tydligt tecken på att det kastar ut magnetfältet genom Meissner-effekten. Denna effekt har potential att förändra flera teknologier, som höghastighetståg och magnetiska lagringsenheter.
