Casimir-effekten är namnet på ett fysikaliskt fenomen där det uppstår en attraherande kraft mellan två oskärade, neutrala metallplattor när de placeras mycket nära varandra i vakuum. Effekten uppmärksammades och definierades först av den nederländska fysikern Hendrik Casimir år 1948. Casimir-effekten är resultatet av kvantfluktuationer i vakuum, och är ett exempel på hur kvantmekanikens ovisserhetsrelationer kan ge upphov till mätbara fenomen i makroskopisk skala.
Kärnan i Casimir-effekten ligger i det faktum att vad vi i vardagligt tal kallar ”tomrum” eller ”vakuum”, inte alls är tomt. Enligt kvantfysiken är vakuum fyllt av virtuella partiklar och antipartiklar som konstant dyker upp och försvinner. När två metallplattor sätts mycket nära varandra i vakuum begränsar den trånga mellanrummet vilka sorters dessa virtuella partiklar som kan uppträda. Färre virtuella partiklar kan existera mellan plattorna än utanför dem. Detta resulterar i en variabel mängd tryck mellan och utanför plattorna, vilket är kraften vi kallar Casimir-effekten.
Förutom det egentliga vetenskapliga intresset av Casimir-effekten, har fenomenet också viss teknisk betydelse. Här kan nämnas dess roll inom mikromekanik där små komponenter kan påverkas av denna attraherande kraft. Men effekten har också större konsekvenser. Det har föreslagits att effekten kan spela en roll för ’mörk energi’, den mystiska kraft som tycks accelerera universums expansion. Även om hypotesen är mycket spekulativ (det finns för närvarande ingen bred vetenskaplig konsensus kring frågan), så illustrerar den hur fundamentala frågeställningar i modern fysik kan kopplas till Casimir-effekten.
