Ståndssamhället är ett socioekonomiskt system som fanns i Europa fram till början av 1800-talet och som kännetecknades av att samhället var uppdelat i olika stånd. Dessa stånd grundades på samhällets olika yrkesgrupper (adelsmän, präster, borgare och bönder) och varierade mellan olika länder. I Sverige hade man till exempel fyra stånd: adel, präster, borgare och bönder.
Ståndssamhället var ett hierarkiskt system som gav olika privilegier till de olika stånden. Adeln hade till exempel ensamrätt till att hålla ståndsmöten och att få vara ledare för regeringen. Präster hade rätt att utöva religiös makt, borgarna hade rätt att äga fastigheter och handla med varor och tjänster, och bönderna hade rätt att odla jorden och få skattelättnader.
Ståndssamhället hade också en rigida klassstruktur som förbjöd olika grupper att ta del av samhällets resurser. Adeln hade till exempel tillgång till de bästa jobben och tillgång till utbildning och kultur, medan bönderna endast hade tillgång till de mest grundläggande resurserna.
Ståndssamhället hade också en stark kulturell påverkan på samhället. Varje stånd hade sin egen kultur, språk och sedvänjor som skiljde dem åt. Detta skapade en stark klassklyfta mellan de olika stånden som gjorde det svårt för de lägre stånden att ta del av samhällets resurser.
Ståndssamhället var ett system som hade starka konsekvenser för samhället, både positiva och negativa. Det skapade en stark klassstruktur som förbjöd olika grupper att ta del av samhällets resurser, men det skapade också en stark kultur och identitet för varje stånd.
Ståndssamhället försvann i Sverige under 1800-talet och ersattes av en mer jämlik samhällsstruktur. Det sista ståndsmötet hölls 1809, då adeln fick rösträtt och bönderna fick rätt att äga fastigheter. Detta innebar att ståndssamhället officiellt var över i Sverige och att ett mer jämlikt samhälle skulle ta över.
