Interpersonell terapi (IPT) utvecklades ursprungligen på 1970-talet som en behandlingsmetod mot depression. Denna form av terapi baseras på det antagandet att förbättringar i interpersonella relationer kommer att leda till positiva förändringar i individens mentala hälsa.
IPT försöker identifiera de specifika sociala och relationella problem som ligger till grund för en individs psykiska hälsa, med fokus på fyra huvudproblemområden: sorg, rollkonflikter, rollförändringar och bristande mellanmänskliga färdigheter. Genom att identifiera och ta itu med dessa problem, hjälper IPT individer att utveckla bättre kommunikations- och relationsfärdigheter, samt hitta stödjande sociala nätverk.
Ett typiskt IPT-program består av 12 till 20 sessioner som varar en timme var. Under dessa sessioner arbetar terapeuten och klienten tillsammans för att identifiera klientens huvudsakliga mellanmänskliga problem, utveckla strategier för att hantera dessa problem och följa upp klientens framsteg. Det är viktigt att betona att IPT är en målinriktad och tidsbegränsad form av terapi, vilket innebär att varje session har ett specifikt fokus och att behandlingsprogrammet har ett klart definierat slutdatum.
