För att förstå VHDL bättre, måste vi veta det grundläggande fakta att RHDL står för VHSIC (Very High-Speed Integrated Circuit) Hardware Description Language. Det är ett formellt språk som används för att beskriva en digital systemets struktur och beteende. Det kan användas för att verifiera att ett system fungerar som förväntat innan det faktiskt byggs. VHDL kan beskriva både sequentiella och parallella operationer, vilket gör det mycket effektivt för att modellera komplexa system med många samverkande delar.
VHDL utvecklades ursprungligen av U.S. Department of Defense under 1980-talet för att principer och tekniker för höghastighetsintegrerade kretssystem används mer effektivt. Men det är nu allmänt använd i akademi och industri för att designa och simulera digitala system, från enkla logikkretsar till komplexa mikroprocessorer. En av fördelarna med VHDL är att det möjliggör olika nivåer av abstraktion, vilket innebär att du kan arbeta på systemnivån, kretsnivån eller växlingsnivån beroende på vad som är mest relevant för din specifika tillämpning.
VHDL är i grunden en beskrivande språk snarare än ett programmeringsspråk. Det skiljer sig från traditionella programmeringsspråk som C eller Java på det sättet att det används för att beskriva hårdvara, snarare än att skriva programvara. I VHDL beskriver du ämnesområden snarare än att berätta för datorn exakt vad de ska slutföra. Det innebär att du kan skapa mycket specifika och detaljerade beskrivningar av hur en krets eller system ska fungera, vilket underlättar testning och validering av ditt koncept innan du närmar dig till produktionsfasen.
